Igår kväll ville Le chef inte duscha, utan förhandlade till sig att han skulle få duscha nu på morgonen. Visst, det skulle gå bra.
Imorse vaknade han före oss, och hoppade direkt i duschen.

Men han kom ur duschen med ett rent yttre och ett solkigt inre?

Humöret i botten! Han började direkt småretas med Filosofen, retas och irritera så som bara en storebror kan. Filosofen blir så frustrerad så han gråter av ilska.

Vi gick emellan och försökte avleda, vända Le chefs humör och rädda dagen men det var kört. Han stormade upp och skulle ut, springa härifrån, rasande över att ingen lyssnar på honom! Det är ju precis det vi försöker, det är ju det vi gör.

I flykten höll han på fälla omkull pappa som hade LillMonstret på armen och i kaoset ramlade Le chef i golvet och saker blev ju inte bättre av det. Plötsligt var allt pappas fel och han skulle minsann vägra att åka med pappa hem efter skolan... Jag fångade upp Le chef, rusade till sängen och hade ett mysprat med honom för att få honom lugn igen, och summa sumarium är att Le chef är hemma idag för att "vila huvudet".

Att tvinga iväg honom till skolan idag hade bara slutat med katastrof. Osams med lärare och klasskamrater, och en än mer nedtryckt självkänsla.

Att få diagnosen autism, det är underbart, så mycket som blir glasklart!!
Men samtidigt är det så knäckande, så ledsamt... Tänk så många gånger vi faktiskt varit arg på honom, tyckt han varit tjuskallig och besvärlig, tvingat honom att bryta sina mönster och rutiner för vi inte fattat att dom är så viktiga.

Inte vetat varför, inte förstått...

Det svider.

Men så fruktansvärt sne jag blir!!!!!!!!!
Satt 30 min och skrev ett enormt inlägg här, klickade på spara och POFF var det borta.

Så... så... så... FRUSTRERANDE!!